.

Vissa dagar kliar det i fingrarna...

...man måste bygga något. Skruva och spika...

..oavsett hur smått och fjuttigt det kan vara..

...göra något som man kan ta på. Och det är sånna dagar som...

..assmarta ideér plötsligt blir assmarta lösningar på vardagsproblem...

...som egentligen kanske inte existerade.

Idag var jag uttråkad. Jag ville bygga. Så jag bad pappa om skjuts ut till k-rauta och Jula, och köpte lite pinnar och nät.



Pinnarna buntbandade jag och min macho-sambo sen fast i balkongräcket.



Galvaniserat hönsnät var billigt och bra så vi köpte tio meter. Jag nitpistolade fast det i pinnarna medans Daniel höll i nätrullen. (han är lite höjdrädd och inte helt förtjust i att stå nära balkongkanten. Vi bor på andra våningen ju!)



Halvvägs där. Hade våra katter bara varit aningen fetare och latare hade vi nog nöjt oss med nät halvvägs, men Marius kan vara lite ninja ibland.



Buntband och häftpistol. asbra grejer.



Det där blev ju inte alls illa! Nu kan dom röja runt bäst som vill, odjuren.









Ja, det är inte Alcatraz, men det borde duga till att hålla den här sälen inne.

Det här är fulfåtöljen, en gammal sorglig, sönderklöst älskling som tidigare varit min mormors. Den är ju fin i grunden, men 40 år (minst) har gett den en ganska oangenäm patina.



Så jag tog bort dom delarna som gick att ta bort och började med hjälp av smältlim och häftpistol klä om den.



"Öhh, jag hittade en grej här i lägenheten som ännu inte hade ett extra lager katthår på sig, men jag gnuggar magen emot här en stund så ordnar det sig, okej?"



Ja, men det blev ju riktigt tjusigt. Nackkudden kläddes i samma tyg som soffkuddarna. Jag är stolt!

Jag fick en längtan efter ett litet djur att ta hand om, så jag byggde en hamsterbur:

Den är mycket finurlig, med löstagbar front så den är enkel att städa, och ett rejält lock så den är helt kattsäker:

Och sen åkte jag till djuraffären och adopterade SPOCK! Är han inte den sötaste hamstern i världen?

Katterna tycker såklart att han är väldigt intressant, men Spock är bara kool och bryr sig inte det minsta. I stället klättrar han runt i taket på buren!

 

Han är alltså helt mongo, precis som alla andra i den här familjen. Välkommen, Spock.

Jag är den händiga i den här familjen, och har sen jag flyttade hemifrån för 6 år sedan har verktygssamlingen bara vuxit, och det oundvikliga skedde. Verkygslådan blev för liten för mina (girl)powertools.
Men nu har jag byggt en ny! Här syns även de nya tillskotten i verktygsväg, en uråldrig borrmaskin och en sticksåg.

Fast den var lite trist, lådan, så jag målade om den:

Fortfarande tråkig, så jag klistrade ihop en bild i GIMP:

Förde över den på lådans ena sida:

och målade den med oljefärg:

Fortfarande inte nöjd. Så jag skissade upp två rosor:

Nu känns det bättre! Jag målade i rosorna också, och tadaa, snygg verktygslåda!

Den väger ungefär ett halv ton, men nu finns det få saker jag inte kan fixa.

Idag har jag köpt en ny TV, det blev en billig grå klumptv från myrornas, en klart värdig ersättare till min gamla minitv som hastigt bestämde sig för att den var färdig med livet och tog eld förra veckan.

Jag firade med att spela min akvarie-dvd med hemtrevligt bubbelljud. En kopp te och lite Queen på det så är allt kalas.

<---- Klicka för större bild

idag har jag lekt med min ritplatta. jag har liksom ingen erfarenhet av ritplattor, det är typ andra gången jag använder en. men det var kul, speciellt att rita ett "fult" självporträtt, i en helt annan stil.

Jag- Måste vi fira skiten i år? jag vill inte, jag orkar inte vara gullig och skit.
Daniel- Ja, vi kan ju prova att inte vara bittra på en dag? har du alltid varit såhär bitter?
Jag - det är inte mitt fel, ju äldre och fetare jag blir, ju bittrare blir jag.
Daniel- Ja, för du är verkligen lastgammal. Jag tror att du lider av en autoimmun psykisk sjukdom, ju bättre allting är, ju bittrare måste du vara. Visst är det så? Allting är så bra, och det står inte din hjärna ut med så du blir asbitter.


ja, det kanske är så det är. autoimmun bitterhet.

..vad man tänker på när man inte kan sova.

När bytte jag egentligen tandborste senast?

...dom bara skämmer bort mig.

Pappis hade läst mitt senaste ångestinlägg och kom förbi för en stund sen med en kasse med "glad-mat", dvs sån mat han vet att jag inte köper till mig själv (men som Daniel köper ibland, förvisso). Det är en av de finaste grejerna pappi gör, och han har alltid gjort så, köper en kasse med lyxkäk åt mig när jag är outhärdligt deppig, för han tycker att hur deppig man än är blir det inte sämre av att man är mätt.

MEN, det bästa av allt är att jag kommer få hänga i hans verkstad på veckodagarna, ett par timmar om dagen så jag inte blir så lappsjuk! Pyssla runt och bygga saker, speciellt sånna grejer som stackars pappi inte kan göra med sin onda rygg. Det blir så bra, inte bara att jag faktiskt kan hjälpa honom utan även att jag får något att göra!

 

Kolla, käk!

 

 

 

i kväll har varit en såndär riktig ångestkväll, jag håller på att bli knäpp på att inte ha något att göra på dagarna. Daytime TV eats my brains. Samtidigt är jag sjukskriven och arbetslös, och även om jag skulle få ett jobb så kan jag inte jobba, dessutom finns det inga jobb, förutom försäljare, vilket aldrig skulle funka med min ångesthistoria.

Det enda jag gör är att tänka. Jag vaknar vid tio eller 03.30 (om jag inte har varit vaken hela natten, det är ungefär samma chans) , och då är det minst åtta timmar tills Daniel kommer hem (den eventuella timmen mellan att han gått upp och att han gått till jobbet räknas inte), vilket innebär att jag har åtta timmar varje dag där jag sitter och grubblar på hur värdelös jag är. Idag har jag kommit fram till att jag egentligen inte har några psykiska problem, utan förmodligen bara är lat och inte vill jobba, så min hjärna har skapat sig en imaginär depression. (När jag berättade detta för Daniel sa han att jag inte skulle lyssna på vad min farmor har att säga om psykiska problem)

Jag sitter alltså här med min imaginära depression och min imaginära ångestproblematik och bara blir fet och försörjd av daniel som är för snäll för att säga det till mig. Vilket innebär att jag blir ännu ledsnare och känner mig ännu mera värdelös.

Idag har jag dessutom bölat som ett barn över imaginära ekonomiska problem, för att jag övertygat mig själv om att jag inte får någon sjukpenning och vi ABSOLUT inte kan leva på Daniels lön (han får ut såpass mycket att vi har minst 6000 kronor kvar efter att räkningarna är betalda, men enligt min hjärna kan vi absolut inte klara oss på det)

Jag måste göra något, jag måste fylla mina dagar med något. jag blir knäpp här. snart lyckas jag övertyga mig själv om att hela mitt liv bara är imaginärt, och jag egentligen inte existerar.

Idag är det torsdag, och i morgon är det fredag och då är det helg och då är det säkert fest någonstans och jag bara jag oooooorkar inte, jag är för gammal för att dricka ljummen öl och tjuvröka i köksfönstret medan någon leker tjack-DJ med spotify och någon som luktar uppspytt rödvin ska visa ett "asroligt" klipp på youtube, och sen står man lutat över någons huvud och jag har för stora bröst, jag får ont i ryggen av att stå lutad sådär men man ska bara kolla EN sak till som blir en sak till och tillslut är det farbror rutten blomkål och asiatiska kampsportare i hela hjärnan, och helt plötsligt är klockan elva och man måste gå NU, annars missar man "allting" ute på krogen, och jag hittar inte mina kängor i röran av svarta 20 håls Undergrounds i hallen, och alla ska kissa och mascaran har kladdat och huvudvärken kommer smygande men plötsligt står man i snön ute på gården och fingrarna fryser fast i folkölsburken och VARFÖR tog jag inte den varma kappan, och några ska åka taxi men jag är för snål och det tar bara en kvart att gå och Daniel vinglar betänkligt och i bankomatkön frågar ett fyllo med LHC-tröja om jag "är en såndär punkare" och "vad jag står för" och inne på puben spelar de förra årets hits på trummhinnespräckarvolym och det är lika dåligt nu som då men jag dansar och ler och rör kängorna över glasskross och utspilld öl och vid bordet sluddrar någon och spiller söt cider över ärmen på min blus och jag säger att det är okej, men det är det inte egentligen, för ärmen blir blöt och kladdig och kommer störa mig hela natten, jag vill gå hem, men sällskapet vill stanna en stund till och sjunga med till 800 grader med Ebba Grön och några hånglar vilt i ett hörn och någon med "solblekta slingor" och escada-parfym och tequilaandedräkt ska förklara sin kärlek till mig för jag är "så annorlunda och häftig, du går din egen väääg, liksom" och jag ursäktar mig och går till toaletterna med spyor i handfaten och ser mig i spegeln och jag har dallriga överarmar och ringar under ögonen och vill hem nu. Daniel tittar på mig med blöta, berusade ögon och frågar om jag mår dåligt och jag säger att jag mår lite illa, för jag orkar inte förklara att hela skiten ger mig ångest.
Taxin kostar 130 spänn och det hade fortfarande bara tagit en kvart att gå och jag somnar med sminket på och morgonen efter dunkar huvudet och jag drar täcket över huvudet igen och vill bara dö dö dö.



jag tror jag stannar hemma i helgen, tills den här tillfälliga bitterheten gått över och jag blivit en normal 24 -åring igen.

 

Bilden föreställer en mycket bitter katt som inte får ligga.

 

Sovrummet är det jag är mest nöjd med, det jag känner mig klarast med inredningsmässigt.

vad kan jag säga? jag gillart. och jag kommer gilla det ännu mer när jag få sänghimmeln på plats.